En fattig karl, ty inga kapitaler
Han ärft, och derför icke lust han haft
Att, comme il faut, uppoffra tid och kraft
På blott Moët, Camelior och baler
Och spel och fashionabla små skandaler;
Men derför, fast han hufvud har på skaft,
Ej saknar börd och ärligt bröd ej heller,
För högst ignoble dock han går och gäller.
En fattig karl, men flitig som ett bi,
Han på arrende tjenar fyratusen.
En fattig karl, rödfärgadt corps de logis!
Och blott derinne, när han kännt sig frusen,
Och hösten ruskig är, han trifs vid krusen,
Men gerna då åt vännerna slår i;
En präktig karl, en man af gamla stammen,
Men arrendator, ser ni, det är skammen.
En fattig karl, en karl, som får sig finna
Lugnt på den plats, der ödet honom ställt,
Och, om han hjerta har och det vill brinna,
Bör sig ha lärt att kunna släcka snällt;
En karl, som vågat lifvet, om det gällt,
Till gagn för den, hvars tro han lyckats vinna,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/169
Den här sidan har korrekturlästs
