Det fanns en annan, som ock förut
Med slumrande blickar gått allt förbi,
Men nu vid den dånande festsalut
Hon stämmer in med ett klagoskri.
Låt folket hurra! Bland jublet dör
Det skärande missljud bort med hast.
Låt dundra kanonen, att ingen hör
Hur under tiden ett hjerta brast!
Hvem dansar derborta i svindlande fart?
De bruna lockarna fladdra för vind,
Och ögat stirrar så kallt och klart,
Och fast dansen går vildt, är hon hvit om kind.
På henne riktas hvarenda blick
Ibland med vemod, ibland med harm,
Men hon dansar blott — hej, som en hvirfvel det gick
Öfver tufva och strå med flämtande barm.
Och folket gick hemåt ju mera det led
Mot nordens härliga sommarnatt,
Och hop efter hop genom parken skred
Med trötta knän, men med sinnet gladt.
Hvem är det som ensam vid midnattstid
Än dansar i grottan på hvitan sand
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/175
Den här sidan har korrekturlästs
