Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 173 —

Hit derför sig samlat gammal och ung,
Och allt är städadt och högtidsklädt,
Och bland dryckesborden som lagets kung
En majstång står på den gröna slätt.

Och sju slår klockan i slottets ur
(Det var vigseltimmen, var löftets stund),
Då presten, en gammal, ståtlig figur,
Går fram högtidligt i folkets rund.

Han fattar den blänkande silfverpokal
Och jemkar kragen och hostar se’n
Och håller ett långt och prydligt tal
Om grefven sjelf och hans hjertas vän.

När sist med ett lefve! han lexan slöt,
Så skinande nöjd, att allt gått bra,
Från månghundrade läppar med storm sig bröt,
Så det klang mot bergen, ett högt “hurrah!“

Och skotten smattrade, trumman slog,
Ett larm, så det kunnat väcka hvar sten.
Blott de gamla bönder, som re’n fått nog,
De slumrade lugnt som förr i allén.