ansatser framträda jemväl i hans berättande diktning. Men man skall vid en närmare undersökning finna, att just den poetiska berättelsen var det område, inom hvilket han mest afgjordt skulle kommit att lyckas, likasom han redan nu der vunnit sina bästa segrar.
Vi hafva antydt att Björck ej var fullt concentrerad lyriker, och vi äro skyldige att förklara hvad dessa ord innebära. Den lyriske skald, som nästan blifvit mästare öfver stämningen, uttrycker densamma i afslutad, harmonisk form, men på samma gång så att läsaren anar ett ännu ej fullt uttaladt ord, skymtar ett djup, som till hälften ännu sveper sig i skymning, förmärker vibrationen af en känsla, som ej kan fullt ge sig luft. Vi hafva talat i bild; saken betyder i sjelfva verket blott att i lyriken den diktande fantasien ställer sig på den musikaliska fantasiens ståndpunkt. Häraf följer nu en concentration i sjelfva framställningen, benägenhet för språng i det yttre sammanhanget men tillika en helt individuel ton, en egendomlig doft i det hela; i hvarje äkta lyriskt stycke förnimmes derföre något af det osägligt, hemlighetsfullt rörande, som Hegel fann i “Es war ein König in Thule“, något af det sammanpressade i “Schäfers Klagelied“. Lyriken har visserligen flere arter och de ofvannämnda egenskaperna framträda i några af dessa väsentligt modifierade; men säkert är, att om icke
