dylika drag åtminstone likasom beledsaga det hela, ingen s. k. central-lyrik är möjlig. Den lyriska stilen är sådan, att man kan på densamma aldrig misstaga sig. Oss synes nu som om, med få undantag, Björcks sång endast sällan anslagit lyrikens fullaste toner, utan helst uppehållit sig inom sådana stämningssferer, der sinnet lösgjort sig från bilden och med halft lugn, halft vemod betraktar densamma. Han har till och med ibland ett starkt rhetoriskt element i sin diktning; detta senare har sammanhang med hans ofvannämnda utmärkthet som talare. — Ifrån detta omdöme om Björcks lyrik undantaga vi nu åtskilligt från hans tidigare utveckling och åtskilligt från de senare åren af hans lif. I “Naturbilder“ kan man särskildt beteckna styckena “Sommarregnet“, “Tussilago och Blåsippan“, “Blommans bön“ och framför allt den tjusande dikten “Det våras“, såsom sprungna ur en ande, för hvilken alla lyrikens hemligheter varit bekanta. På hvad sätt han förstått att gripa den rätta metern och behandla densamma så, att den smyger sig efter den föreställning, som skall uttryckas, det kan man se synnerligen i Sommarregnet, der den oroliga dvalan i naturen före skurarnas utbrott är förträffligt framstäld, samt i Det våras, der de tre sista raderna i hvarje vers nästan erinra om de vårbebådande dropparnes fall från takrännan eller i allmänhet om naturens
