Men ingen ser hvad han gömmer;
Ett hjerta kanhända, som qvalet förtär?
Gör ingenting: vid champagnen der
Den sköna sorgerna glömmer.
Låt hornen smattra, låt valsen gå!
Det är så ängsligt att ensam stå
I dansens bugtande slinga.
Hvad mörka minnen framskymta deri!
Låt det gå, låt dem dansa förbi, förbi!
Ät hjertat det ro skall bringa.
Låt gå, låt gå! Som en storm det gick.
En domino ensam i dystert skick
Vid dörren står som i drömmar.
Det är som märkte han ingenting,
Som såge han ej den yrande ring,
Ej hörde tonernas strömmar.
Han tycks ej eldas af stundens fröjd,
Tycks dröja härinne, tillräckligt nöjd,
Om med bullret han smärtan kan döfva.
Nog annat medel mot sorgen fanns,
Men hjertan, som vissnat, ha ej till hands
Ett bättre, när tröst de behöfva.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/181
Den här sidan har korrekturlästs
