Den här sidan har korrekturlästs
Ett är sannt likväl: att gubben äfven
Stod som yngling stolt och glad i stäfven,
Och kring stolta oceanen for.
Ett är sannt: att han i verlden vida
Lärt sig båd’ att älska och att lida;
Men för resten — salig den som tror.
Kärt var honom hafvet, kär var pligten,
Men hin håle kom, i form af gikten,
Och på hela fröjden gjorde slut.
Nu hvar vinter Jöns låg inne krumpen,
Lefde mest på tobak, tvär och trumpen,
Tills på våren pråmen sattes ut.
Der han dock är herre på sin skuta,
Tjenar hafvet, sofver i kajuta,
Och får drömma der om flydda dar.
Gubbe, det är blott den gamla trafven:
Mången drömde sig bli kung på hafven,
Som på mudderpråmen hamnat har.
1866
