Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 197 —

Och bäckarna sina och luften är qvaf
Och fogeln ligger stum i nästet.
I perlor klara, I glittrande små,
Ack, svalken de tvinande ängarna då —
Det ligger dam, mycket dam på våra blommor!

Men kommer hösten en kulen stund
Och ropar, att leken är lyktad,
Och sliter bladen från klagande lund,
Ty fägringens tid hon är flyktad,
I perlor klara, I glittrande små,
Ack, fallen som tårar på grafvarna då —
De ligga bleka, mycket bleka, våra blommor!

Och sist när naturen, när vårens brud
Ligger somnad i vinterns armar,
Då dragen I på eder hvita skrud,
Och kommen som himmelens sändebud,
Och sägen, att han sig förbarmar.
I perlor hvita, I glittrande små,
Ack, sägen hvart sörjande hjerta då:
“De vakna snart, mycket snart, dina blommor!“

1862.