Den här sidan har korrekturlästs
En blomma.
Tack för kransen! Tack för minnesgåfvan,
Som du gaf mig för min enkla sång!
Jag vill bedja sångens Gud derofvan,
Att din skänk jag värdig blir en gång.
Dock, hvem lärde dig min krans att fläta,
Glada flicka, just i denna stund,
Då jag färdig var att halft förgäta
Hur’ ock jag af himlen fått ett pund?
Kransen vissnar snart, men icke vissna
Dessa känslor, som han väckt hos mig.
Jag vill lära mig att aldrig hissna,
Hur än djupet öppnas på min stig;
Krafterna, som slumra, vill jag väcka,
Och vill pröfva dem i stormen se’n.
Sång blir endast vimpeln på min snäcka,
Men af handling vill jag timra den.
