Du har lärt mig sångens första skala,
Fast ditt glada hjerta ej det vet.
Ej jag hört naturens ande tala,
Kände ej dess ljufva hemlighet,
Men så mötte mig din blick, du unga,
Och dess stråle lyste upp min själ:
Nu jag vet hvad skogens foglar sjunga,
Och hvar blommas bön förstår jag väl.
Din är lönen, som jag fick, och dina
Dessa späda lagrar, man mig gaf.
“Sina sånger lärde han af Lina,“
Skall en vårfläkt sjunga på min graf.
Sann blir sången. Jag har börjat lära,
Men vill lära mycket mer ändå;
Nu till handling vill jag kraft begära;
Låt mig än hos dig i skola gå!
Ja, du hör mig. Kransen du mig räckte,
Och din ande hviskar i dess blad:
“Gå med styrka bland ett vekligt slägte,
Gå med harpan, segrande och glad!
Ej som hängbjörk må du längre dröja
Ner i dalen bland zephyrers smek:
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/200
Den här sidan har korrekturlästs
