Den här sidan har korrekturlästs
Och den trötte ökenvandrarn bjuda
Att sig hvila ut på diktens äng.
Men när molnen samla sig i qvällen,
Sänder himlen ut sitt sändebud:
Herrans blixt skall ljunga mellan fjellen,
Stammen krossas, anden flyr till Gud.
Då, hur’ ljuft om än ett öga loge,
Träffadt af mitt minnes blyga glans!
Då, hur’ god du vore om du sloge
Kring min bleka tinning än en krans,
Ty min lyra, hon var din, och dina
Dessa späda lagrar, man mig gaf.
“Sina sånger lärde han af Lina,“
Skall en vårfläkt sjunga på min graf.
1863.
