Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 210 —


Der komma de en efter annan
Och vandra till helgedomen opp;
I dag ha de sol på pannan,
I ögat odödligt hopp.

I dag de lagt sig att sofva,
De kämpande tvifvel, de låga begär.
Det nya lifvets gåfva
Är vår. Uppstånden han är.

De höga orgor brusa,
Och ljusets änglar i toner gå fram,
Att nattens tempel grusa
Och komma döden på skam.

Jag ser hvart öga tåras,
Jag suckar hör ur beklämda bröst.
I hjertat nu det våras.
Han lefver. Haf tröst! Haf tröst!

Gif akt, nu tystnar sången,
Nu ljuder talarens ord med makt
Om lifvets sol, uppgången
Att stråla i evig prakt.