Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 211 —


Kraft var i denna stämma,
Och ordet på helgade läppar brann;
Till himlen han ville ej skrämma,
Men ljufligt talade han.

Likväl, hur underliga
Har allt förändrats, se’n sången dog!
Nu tvifvel i hjertat stiga,
Som nyss af sällhet slog.

Nu ser jag grubblarns öga
Omtöcknas, der på ordet han lyss;
Nu börjar det att snöga
I hjertan, som knoppats nyss.

Så lärd nu tänkarn sitter
Och mäter allt med logikens norm;
Med spetsadt öga en vitter
Beundrar blott talets form.

Men — åter hvalfvet bäfvar
Vid jubeltonernas vingeslag;
Mot höjden bönen sväfvar,
Fröjd bor i hvart anletsdrag.