Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 212 —


Man sjunger: “Hvad ljus öfver griften!“
Man sjunger med gamman: “Han lefver, o fröjd!“
Nu tycks fullkomnad skriften,
Och varje själ är nöjd.

Visst ordets röst hugsvalar,
Visst sprider det ljus på vår bana också,
Men öfver jordens dalar
Står dimman tung ändå.

Visst ordets röst hugsvalar,
Men, höjd öfver tvifvel och reglors tvång,
Blott på himmelens språk man talar.
Och himlens språk är sång.

Jag leds vid det långa bråket,
Vid ordaträtorna tröttnar jag snart;
Deruppe, der sång är språket,
Jag vet att allt blir klart.

Ty ej i konstlad lära
Den eviga sanning gömmer sig der.
Han lefver, uppstånden i ära,
Och sjelf han sanningen är.