smärre dikter, så antyder den ofta genom dessa dikters romans-artade beskaffenhet sjelfva diktslaget såsom en öfvergångsform mellan epos och lyrik eller såsom en blandad form af poesi. Slutet i Björcks “Ett minne“ är ock helt och hållet lyriskt; likaså en del af fjerde sången i “En Målning“ och slutet af sjette sången i “En gammal historia“. Af dessa poetiska berättelser utmärker sig “Ett Minne“ genom en ovanlig skärhet och oskuld, ett behag och en känslighet, som ovilkorligen griper sinnet; barndomsminnet är till sin natur poetiskt, men här har skalden gjutit den rikaste poesi öfver dess flydda fägring. Af de tvänne öfriga berättelserna: “En Målning“ och “En gammal historia“ torde “En Målning“ hafva företrädet, ty här är en poetisk idé på ett poetiskt sätt genomförd; de väl anlagda och utdragna motsatserna äro här äfven slutligt försonade, och “frestaren“ har vikit bort från de handlande personernas närhet, likasom han försvunnit från den unge målarens tafla, der nu englarne gå fram och tjena den segrande Messias. Bland glanspunkterna i stycket är att märka den i andra sången gjorda beskrifningen öfver Alberts målning af folkfesten. Det är på sätt och vis sannt, att dikten ej bör måla, hvilket författaren här gör; men det är ju fråga om en framställning af en taflas innehåll, och skalden synes på ett ovanligt lyckligt sätt hafva löst den allt annat
