ej jemföras med något annat. Att för öfrigt enskilda stycken hos månge af våre store författare äro utmärkta af den äkta lyrikens egenskaper, förnekas icke; man behöfver blott studera Freese, Lidner, Tegnér, Vitalis, Kellgren för att finna detta, men, vi hafva dock få prof af en lyrisk ande sådan som Goethes eller sådan som den, hvilken i en del af Heines diktning förråder sig. Bland nyare svenske författare kan man omnämna V. E. Öman såsom närmande sig den egentliga lyrikens område eller till en del jemväl i besittning af detsamma; jemför man nu hans poesi med Björcks, så torde man finna, att Öman mera än Björck har lyrikerns egenskaper. Och hos Elias Sehlstedt visar sig, inom det lilla område hans genius för honom uppdragit, en mängd af skapelser, der den lyriska färgen, den lyriska tonen och den lyriska stilen på ett intagande sätt göra sig gällande. Björcks poetiska begåfning förde honom åter allt mera till andra former, och företrädesvis till ett sådant slag af poesi, som, ehuru det måste väl betonas, att det till sitt egentliga väsen är episkt, dock ännu låter den lyriska ingifvelsen uttala sig.
Betraktar man den poetiska berättelsen, sådan denna t. ex. af Scott, Byron, Mickiewicz, Christian Winther blifvit behandlad, så finner man densamma lemna tillfälle till rika lyriska utgjutelser; bildar den poetiska berättelsen likasom en cykel af
