Den här sidan har korrekturlästs
Pristagarens visa.
Jag kom från festen. Mitt öga var matt
Af de hundrade ljusens sken,
Och sångens belöning, den myntade skatt,
Låg trygg i min ficka re’n.
Jag satt i min kammar. Min hjerna var full
Af den grannlåt jag hört och sett.
Nu satt jag allena och såg på det gull,
Som de höge herrar mig gett.
Der låg det och blänkte båd’ fram och bak
I hela sin härlighet,
Och i kransen läste jag: “snille och smak“,
Men egde ej något af det.
“I gyllne dukater,“ tänkte jag då,
“Hvad kan meningen vara med er?
Jag fick er ju blott för att se uppå,
Men det der blir tråkigt, jag ber.“
