Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
På spillror, lutande till fall,
Den matta solen skiner.
En husvill hop med tiggarstaf
Nu hastar från sin lyckas graf;
Och dimma höljer strand och haf,
Och bistert vinden hviner.
Och så som i de forna dar,
Så söker folket sitt försvar
Bak’ borgens gråa fästen,
Och reder der af hö och strå
Ett hem åt sig och sina små,
Som svalor sina nästen.
Om ej det blir af bästa sort,
Man der ändå kan drömma bort,
Att jordens lycka var så kort,
Den snarligt flydda gästen.
Så vexla lifvets taflor. Så
Dess bilder skimra och förgå,
Och intet, intet varar.
Den bleka nöden blott står qvar,
Och att ej han en drömbild var
Sig nogsamt uppenbarar;
