ja stundom äfven det rent triviala. Att det är ett trivialt, utslitet ämne, som bildar stoftet i “En gammal historia“, torde af alla böra medgifvas: det är de olyckliga resultaterna af ståndsfördomarnes seger öfver hjertats heligaste känslor, som här af skalden tecknas. Huru ofta hafva ej dramaturgerne sysselsatt sig med sådana ämnen, huru ofta har icke detta thema blifvit varieradt i romanerna! Och dock vet en verklig skaldenatur, att ännu i dag gjuta ungdomens förtrollning öfver en så gammal historia! Det är dock i detta stycke egentligen enskildheterna, som äro verkligt poetiska. För öfrigt hafva här motsatserna blifvit så skarpt utförda, så bittert accentuerade, att någon försoning ej varit möjlig att åstadkomma, utan allt slutar med en gäll, förfärlig dissonans. Lyriken är i detta stycke af en sällsynt fägring, naturbeskrifningen från Italien i sjette sången är beundransvärd, och slutet af denna sång är med sitt djupa vemod hänförande:
“Fiskarflickor, som på ängen dansen,
Af de hvita liljor näten kransen!
Snart han skänkas skall med bittra tårar
Åt er syster från de fjerran haf.
Fordom skönt hon prydde nordens vårar:
Söderns vårar, pryden hennes graf!“
