Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 24 —

Sådan var den uppfattning jag gjorde mig af din ljusa bild, begråtne broder! Dina vänner klaga icke ditt öde; ty det höfves icke dem, som nära odödlighetens hopp eller näras af dess visshet, att klaga öfver döden, äfven då han bryter de skönaste och löftesrikaste förhoppningar. Ty löftet hade dock aldrig på jorden kunnat fullt infrias: så rik är menniskoanden, och så kort är äfven det längsta jordelif. Men vemod fyller dock stundom sinnet, när vi tänka på den svenska diktningen i våra dagar och på hvad du för densamma kunnat blifva. Ty om denna diktning kan man väl använda dina egna ord om nordens vinter:

— — “än ser jag snö på äng och strand,
         På fjell och skär,
         Och hvem vet när
I kalla norden det våras?“

Men äfven detta vemod upplöser sig i tacksamhet för hvad du under ditt korta sångarlif redan lemnat oss af skönt och godt, och det är detta, som nu med den gladaste tillförsigt öfverlemnas åt en större allmänhet.

CARL af WIRSÉN.