Dock nej, mitt fosterland, du skall ej glömma
En son, som älskat dig så varmt som han.
När facklan blossar öfver häfdens gömma,
Förtjensten röjs, der hon var stor och sann.
Men hvad som glömmes i hans enkla saga,
Hur här han verkat för de små, de svaga
Och främjat vett och ljus och men’skorätt,
Det tecknadt står hos domaren derofvan,
Som pröfvar hur en hvar förvaltat gåfvan
Och som ej dömer efter verldens sätt.
Och nu, du gamle, du som hunnit öfver
Din lefnads haf, det stormupprörda haf,
Sof sött! Jag vet, ditt minne ej behöfver
Den blyga krans, jag lägger på din graf.
Tag mot den dock! En dag måhända sjunges
En bättre sång vid griften än den unges,
Som nu dig ger det lilla, som han kan.
Men hur hon tänder sig, ditt minnes flamma,
Hur sången klingar, tonen blir densamma:
Han var en man, i lif och död en man.
