Den här sidan har korrekturlästs
Impromptu till en vän.
(Efter afsjungandet af «Snabba äro lifvets stunder».)
Min broder, “snabba äro lifvets stunder“,
Så vi till afsked ha dig helsat nyss.
Ja, snabbt de fly, de vingade sekunder,
Mot evighetens mål, mot dödens kyss.
All tid vill blifva evighet, och alla,
Som evighetens Gud sin fader kalla,
Ej lefva blott för en förgängelse.
De rusta sig, de rusta sina bröder,
Att ila dit, der evig vårsol glöder,
Från tidens köld, från stoftets fängelse.
För dem, hur “snabba äro lifvets stunder“!
De gå framåt, oblidkeligt framåt,
Framåt från hoppets daggbestänkta lunder
Till handlingens och pligtens rätta stråt.
Framåt de gå att dagens tunga bära,
Att lefva såsom man af kraft och ära,
Att offra sig vid mensklighetens bön.
Den svage blifver stark och örn blir dufvan,
