Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 29 —

Men hjessan lyfter han mot stjerneringen
Och sträcker öfver fjellarna sin hand
Och talar: “Jag är konung i naturen,
Jag vattnar plantorna, jag närer djuren
Och bjuder varelsen: var fri och njut!
Hvi bäfvar du, mitt stora, sköna rike?
Och, menskobarn, min broder och min like,
Hvi gläds du ej ditt korta lifs minut?

Hvi gläds du ej? — Jag vet, du sorgen glömmer
Vid nöjets bägare i rusig fröjd;
Men är han sann, den glädje som du drömmer?
Blir hjertat brinnande? Blir själen nöjd?
Hvi gläds du ej? — Jag vet i verldens vimmel
Du söker njutningens och glädjens himmel;
Du blir bedragen — och är dubbelt arm — —
O, vill du veta hvad det är att njuta,
Kom, arme, till mitt bröst ditt hufvud luta,
Ty glädjen brinner i min fria barm!“

Du härlige! ditt lof kring verlden skallar,
För dig naturens stora hjerta slår.
Se, dagen gryr, och vågen högre svallar,
Och blomman drömmer om en evig vår!