Men hjessan lyfter han mot stjerneringen
Och sträcker öfver fjellarna sin hand
Och talar: “Jag är konung i naturen,
Jag vattnar plantorna, jag närer djuren
Och bjuder varelsen: var fri och njut!
Hvi bäfvar du, mitt stora, sköna rike?
Och, menskobarn, min broder och min like,
Hvi gläds du ej ditt korta lifs minut?
Hvi gläds du ej? — Jag vet, du sorgen glömmer
Vid nöjets bägare i rusig fröjd;
Men är han sann, den glädje som du drömmer?
Blir hjertat brinnande? Blir själen nöjd?
Hvi gläds du ej? — Jag vet i verldens vimmel
Du söker njutningens och glädjens himmel;
Du blir bedragen — och är dubbelt arm — —
O, vill du veta hvad det är att njuta,
Kom, arme, till mitt bröst ditt hufvud luta,
Ty glädjen brinner i min fria barm!“
Du härlige! ditt lof kring verlden skallar,
För dig naturens stora hjerta slår.
Se, dagen gryr, och vågen högre svallar,
Och blomman drömmer om en evig vår!
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/30
Den här sidan har korrekturlästs
