Hur ögat brinner och hur tåren bränner
Då hjertat ber sin tysta bön till Gud,
Då sångens svan sitt hvita segel spänner
Och stämmer in, fastän i brutna ljud!
Se’n, när i månljus ler det lugna vatten.
Står Phantasus, ett vingadt barn af natten.
Och målar nya taflor för min håg:
I djupet retande Najader dansa,
Med skummets liljor sina lockar kransa
Och bädda brudsäng i den svala våg.
Se, när och fjerran ljusa genier svinga!
Hör, alla blommor bedja på sitt strå!
Och klara toner genom rymden klinga,
Och blyga suckar genom lunden gå,
Men vet: en ande öfver alla bjuder
En stämma mäktigt öfver alla ljuder
Och dock så ljufligt som en harpoton —
Han kommer, herskaren! Ur skyn han sväfvar.
Då tystna vindarna, och vågen bäfvar,
Och nattens drottning darrar på sin tron.
I hafvets bryn han badar ena vingen,
Den andra smeker blommorna på strand:
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/29
Den här sidan har korrekturlästs
