Den här sidan har korrekturlästs
Han bjuder dig att hvila på sin arm.
Och vill du veta hvad det är att njuta —
O, broder, till hans bröst ditt hufvud luta,
Ty oskuldsglädjen brinner i hans barm!
Nyss såg jag honom glad sin kosa styra
Till svala skogarna, der skalden satt
I enslig ro och drömde vid sin lyra
Och slog en ton, last darrande och matt.
Den höge strödde blommor öfver lunden,
Och skalden fann dem — snart är kransen bunden,
Och leende han för den med sig hem.
Dess liljor vattnar han, så öm, så trägen,
Men ack! de hade vissnat under vägen —
De voro friska då han funnit dem.
Granen.
“Jag älskar,“ sad’ Eken, “att ensam stå
Bland fjellarna grå
Och breda kring dem min rika krona.
Ej räds jag stormen, hur vildt han gnyr,
