Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

“Fråga hellre: hvad har sippan brutit? —
Knappt min stängel ur sitt gömsle skjutit,
Förr’n man grymt tog bort min späda syster:
Se’n är dagen lång och skogen dyster.

Här i lunden stodo vi tillsamman
Alla systrarna i fröjd och gamman —
Men allt flera sippor tärnan plockar,
Att bekransa sina rika lockar.

Dock jag vet att det är kärlek bara!
Blomma, det är godt att älskad vara:
Stark är kärleken och ljuflig är han,
Men — till offer våra lif begär han.

Skönt är allt, som är af himlen gifvet,
Men det skönaste af allt är lifvet;
Ljuset, lifvet vill jag högre prisa
Än båd’ flickans kyss och skaldens visa.

Blomma, säg, hvad klagar du väl öfver?
Mer än lif och ljus du ej behöfver,
Och, när blomningstiden är förfluten,
Blir i friska blad din stängel sluten.