Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Äfven jag har ingen sorg af nöden;
Den som lifvet gaf ger äfven döden —
Pris ske honom för den tår vi gjutit,
Pris för hvad vi lidit, hvad vi njutit!“




4.

Höstqvällen i skogen.

Dagen släckes. Qvällen breder sina dunkla vingar ut,
Och naturen njuter lifvets sista, flyende minut.
Höstvind, suckande i skogen, sliter af dess gula blad:
Det är dödens aftonhelsning, det är vinterns serenad.

Ty han nalkas. Vinterkungen nalkas i sin bleka hamn,
Längtande att sluta jorden, som sin brud, i kylig famn.
Han, som våren, lärt att älska; äfven han ett hjerta fått,
Äfven han sin brud kan smycka, fast med hvita rosor blott.

Se mot himlen! Blyga månen nyss ur glesa skyar sam;
Se kring jorden, hur de skimra, fält och tufva, blad och stam!