Den här sidan har korrekturlästs
Dör — men dalens dimma
(Säg, hvad göms i den?)
Stiger samma timma
Upp mot skyn igen.
Sommarregnet.
Ej susar en fläkt, ej ett blad sig rör,
Och foglarna tystna och blomman dör;
Och flämtande hjordar hasta sitt lopp
Till källan, som porlar i lunden opp;
Och jorden smäktar i solens brand —
Men moln sig lägra vid himlens rand.
Nu hänga de re’n kring fjellets bryn —
Nu skymmes solen, nu brister skyn.
Nu störta de svalkande skurar ned
På den vissnade lund, på den brända hed.
