Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 45 —


Dör — men dalens dimma
(Säg, hvad göms i den?)
Stiger samma timma
Upp mot skyn igen.




6.

Sommarregnet.

Ej susar en fläkt, ej ett blad sig rör,
Och foglarna tystna och blomman dör;

Och flämtande hjordar hasta sitt lopp
Till källan, som porlar i lunden opp;

Och jorden smäktar i solens brand —
Men moln sig lägra vid himlens rand.

Nu hänga de re’n kring fjellets bryn —
Nu skymmes solen, nu brister skyn.

Nu störta de svalkande skurar ned
På den vissnade lund, på den brända hed.