Den här sidan har korrekturlästs
Och än jag uppsteg att predika
På dig, fast kyrkan — den var tom.
Jag hade käglor många dussin;
Med dem jag aldrig spelte dock.
Nej, jag bad mor om litet russin
Och några pepparkakor ock;
Se’n hölls kalas för käglor alla,
Fast deras matlust ej var stor;
Och väl var det, ty jag lät falla
Hvarenda bit i egna klor.
Då var du med, du hedersgubbe,
Var än mitt bord och än min stol. —
Romantiskt, som när på en stubbe
I lummig skog vid junisol
Man dukar opp båd’ stek och gaffel,
Högtidligt som i Stockholms stad,
När man får mat vid kungens taffel,
Satt jag, fast mycket mera glad.
Men allt tar slut, så äfven maten,
Och nu, må tro, blef annat af:
I hast jag röjde undan faten
Och mig till högre värf begaf.
