Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 61 —

Först dig, min gamle vän, jag stjelpte
Och bjöd med högt kommandorop
Min käglehär till marsch; se’n hjelpte
Jag ner i dig den hela hop. —

Visst var det fint med vind och väder,
Men vackert var det — det var bäst
Besinna blott: en snöhvit fjäder
I hvarje träkarls topp var fäst,
Och från din köl, fast platt och simpel,
En reslig knölpåk höjde sig;
Der svajade min sköna vimpel —
En rosig klut — så ståtelig.

Friskt gick det, som på mörkblå vågor,
Omkring på barnakammarns golf.
Jag kämpade med död och lågor,
Jag slogs med bajonett och kolf;
Och re’n jag såg Europa gapa,
När mina bragder hon såg på, —
Då plötsligt höres sotarns skrapa,
Och — hjelten ängslas i en vrå.

Men äfven då på dig jag sutit,
Min trogne vän, min gamle pall.