Den här sidan har korrekturlästs
Snart fick hon ögat sluta
På dess graf vill jag
Tårar gjuta, —
Sedan njuta
Än af mitt leende lifs behag.
Derför, bölja blå,
Klaga icke så!
Nej, jag vill muntert sjunga,
Tills jag glömt mitt qval,
Ej betunga
Sinnet unga:
Frisk är ju luften och vinden sval.
Ja, jag lefver än. —
Känn hur ljufligt, känn!
Svalkande droppar falla
Rikt från himmelen,
Högre svalla
Bäckar alla. —
Lustigt! Jag tror, det är vår igen.
Moln, du himlens skänk,
Dina perlor stänk!
