Den här sidan har korrekturlästs
Som skyndat till henne ur dansens larm,
Att bjuda den sorgsna flickan sin arm.
Hon var späd, hon var söt, hon var elfva år,
Hon var klädd i den svartaste drägt,
Ty nyss hon stått vid sin faders bår,
Som liljan, af stormen bräckt.
Hon var från den stad, som låg närmast vår.
Hon var späd, hon var söt, hon var elfva år!
Till vänner och slägt hon skickades hit,
Att glömma sin unga sorg,
För öfrigt att lära sig ordning och flit
I skolan vid stadens torg,
Densamma der klockardöttrarna gå,
Och derför var hon på balen också.
Allt detta hon sade mig, när hon stod
Vid min sida i nästa dans.
Jag tog hennes hand, och jag fattade mod
Af de milda ögonens glans.
“Jag hade ej tänkt att dansa i qväll,“
Hon sade, “men du — var så vänlig och snäll.“
