Och tonerna ljuda, och dansen går
Med lust kring det dammande golf;
Hon var späd, hon var söt, hon var elfva år,
Och jag — ja, jag var tolf.
Men som stjernan gnistrar på nattens char,
Hennes blick göt glans kring den sorgdrägt hon bar.
Det var lust, det var lif, det var ljuft att se,
Hur den tårade kinden brann,
När små läpparne hviskande började le,
När de slötos och kysste hvarann.
Och dans efter dans så höllo vi ut;
Våra händer, de ville ej skiljas till slut.
Men snart var dansen, var glädjen förbi,
Ja, snart — ack, allt för snart!
Snart vagnen var framme, snart satt jag deri
Och kuskades hem med fart.
Det var dumt ändå att så fort det gick,
Ty till granne i vagnen — henne jag fick.
Hennes hem låg i vägen der fram jag for;
Hon annars tänkt vandra hem.
Nu satt hon hos mig, och det täta flor
För ögonen skylde ej dem.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/80
Den här sidan har korrekturlästs
