icke innebära att någon återgång inom hans vittra utveckling sedan visade sig. Såsom vi snart, vid en närmare begrundning af hans poetiska skaplynne, skola finna, närmade han sig allt mera en konstform, som, på samma gång den ännu lemnar det lyriska ett rikt utrymme, dock är af öfvervägande episk karakter. — I en julkalender, Isblomman, utgifven af några Upsalastudenter, medverkade äfven Björck, likasom man finner åtskilliga bidrag af honom i några årgångar af “Flora“. Men det var egentligen i de åren 1863 och 1865 af det ofvannämnda vittra Upsalasällskapet utgifna “Sånger och Berättelser“, som Björck började som skald utmärka sig på ett sätt, som gaf anledning till de rättmätigaste förhoppningar med afseende på hans blifvande betydelse för den svenska literaturen, förhoppningar, hvilka snart skulle gäckas af döden. De poetiska berättelserna “Ett minne“, “En målning“ och “En gammal historia“, särskildt de begge sistnämda styckena, äro af en sällsynt skönhet. I “Ett minne“ är ännu det lyriska elementet herskande, men i “En målning“ har det lemnat öfverväldet åt berättelsen, ehuru det der, likasom i “En gammal historia“ ännu dels medklingar, dels plötsligt ger sig luft och framklingar i de renaste toner.
I Upsala blef den unge sångaren naturligtvis ofta anlitad att skrifva tillfällighetsdikter. Han
