strödde äfven sådana omkring sig, och få torde haft en sådan formel färdighet. Det tekniska gjorde honom aldrig några svårigheter, och Beskow kunde derför med skäl yttra till honom: “Herrn är född med formen i sig“. Om än åtskilliga faror ligga fördolda i denna lätthet, så är det å andra sidan tydligt, att det första och rent yttre vilkoret för en mera utbildad poetisk verksamhet är förmågan att beherska sjelfva det språkliga materialet. Björck missbrukade sällan eller aldrig detta välde; i nästan alla hans tillfällighetsdikter förråder sig något ädelt och upphöjdt eller något drag af komisk styrka, som förlänar hela stycket ett verkligt värde. — Men det var ej endast såsom sångare Björck ofta fick mottaga uppdrag af kamrater och vänner; han hade äfven ovanliga anlag som talare, och dessa togos ofta i anspråk. Ett flytande föredrag, en synnerlig fyndighet, en behaglig omvexling af det älskvärdaste skämt och det mest gripande allvar, samt utom allt detta en ynglinga-entusiasm, skär och ren som den första kärlekens låga — se der hvad som gjorde hans ord så oemotståndligt. En lindrig Bohuslänsk brytning verkade härvid ej störande, utan bidrog snarare på ett förmonligt sätt till det friska, ursprungliga i intrycket. Särskildt under det för alla deltagare oförgätliga studentmötet 1862 var Björck en gerna hörd talare, och mer än en torde
