Den här sidan har korrekturlästs
Så böljan hastar mot sitt skär
Och vet ej — att hon krossas der.
Så vänder jag med sinnet sjukt
Till barndomshemmet åter.
Ack, hjertats olja är förbrukt,
Och hjertats ängel gråter,
Med vingen — stackars himlabarn!
Omsnärjd af verldens granna garn.
Han kände ingen verklig ro
Och ingen verklig oro;
Om hoppets frön än börjat gro,
Af snö de höljda voro,
Ja, höljda under samma snö,
Som låtit minnets blommor dö.
Derute dock är sol och vår,
Der spela ljumma vindar
Kring hyddan, som i dalen står
Alltunder gröna lindar.
Från stadens qvalm ditut jag flytt
Att söka frid och kraft på nytt.
Ur kammarn lockas jag en qväll
Till skogs af skogens trastar;
