Den här sidan har korrekturlästs
Från lund till lund, från häll till häll,
Af ingen följd, jag hastar.
Från stranden dallra böljans slag,
Hon sjöng och trasten sjöng och jag.
Vid skogens bryn rann månen opp;
Då sjöng ock jag — hvad mera?
Jag sjöng om kärlek, sjöng om hopp,
Och egde intetdera;
Min tanke flög kring jordens ring
Och tänkte dock — just ingenting.
Gif akt! Månn’ ej en klockton sam
På sommarluftens vågor?
Hvad blänker der vid fjellet fram
I månens silfverlågor?
Åt sidan stigen svängde om,
Och till en kyrka fram jag kom.
Jag aldrig förr det templet såg,
Jag vägen dit ej kände;
Dock värmdes underbart min håg,
Just så som förr det hände;
Mitt bröst, som nyss med känslor lekt,
Blef nu så öppet och så vekt.
