Den här sidan har korrekturlästs
En målning.
Man drack för värden, drack glaset ut;
Constantian är äkta och middagen slut,
En middag, som “icke var illa“:
Det är den rike grossören, som ser
Sina vänner, sin slägt och en fest dem ger
På sin vackra, luftiga villa.
Och med glada sinnen och fryntlig min
Och blickar, som tändts af det eldiga vin,
Nu gästerna skjuta på stolen;
Se’n armen åt damerna! Ut skall man gå:
På verandan finns vårvind med curaçao,
Och cigarrerna sedan — och solen.
Sjelfva gummorna dricka sitt kaffe der
Och lära hvarandra — hvad sannt nog är —
Att de somrarna äro för sköna;
Men flickorna små, som aldrig sig lärt,
Hvad ett stycke siesta i grunden är värdt,
De kasta re’n krans i det gröna.
