Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 93 —

Ja, mycket ensam är ock jag,
Som här mig nu bereder,
Min vän, att möta dig en dag,
Der solen ej går neder.
Dock — sorgen görs mig ej så tung:
Nu är du evigt, evigt ung.

En sjuttonårig ros, du står
I himlens gårdar inne
Och är ännu dock tretton år
I vännens trogna minne,
Der än jag ser mig hand i hand
Med elfvaårig brud ibland.

Du blomma fin, du himlens brud!
Med barnslig fröjd och gamman
På barnens stora bal hos Gud
Vi vilja träffa samman.
Till dess, till dess försmår ej du,
Hvad på din grift jag ristat nu.

1863.