narna. Vart ögat ser är Judéen vederstygglig förstörelse, som fyller sinnet med ångest och med längtan att återse glada levande land. Var åker, var vingård, var väg är överfull av stenar. Judéen liknar de hemska korsvägar, på vilka i avlägsna bygder varje förbigående kastar en sten.
Om du tilltalar den bleka juden, som trasigt klädd och med en hårlock vid vardera tinningen sitter hopkrupen vid klagoplatsens mur, skall han först icke svara dig. Har han slutat sin bön, skall han i stället helt långsamt hämta ett glöd från närmsta koja för att tyst tända sin stora vattenpipa. Frågar du, om det icke finns något heligt utom det förflutna, skall han slutligen svara: »Jo, framtiden! Zion skall återuppbyggas!»
Du kan invända, att det också finns ett tredje som är heligt och kanske heligast, nämligen det närvarande. Du kan räcka honom alla mynt du har i din ficka. Utan tvivel skall han höja sin arm för att mottaga dem, men om du dröjer, om du icke genast låter dem falla i hans hand, skall han snart låta den sjunka och själv återfalla i sin trumpna tankspriddhet. Till och med penningen har bland Jerusalems judar förlorat något av sin dragningskraft. De äro alla fattiga. De äro samhällets parias.
Likafullt borde ej ensamt judarna gråta vid klagoplatsen. Om du därifrån kunde se hundrade mil öster ut in i Turan och Iran och söder ut
