Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
114
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
XVI.
Min stamfar hade en stor pokal,
en jättepokal av tenn.
Mitt hjärta blir varmt, när jag bräddar den
och höjer den i min sal.
Då susar ur ölet en minnessång,
vars strofer flamma som bloss.
Gud hjälpe att våra barn en gång
må höra den sången om oss!
XVII.
Till detta har jag ofta märke lagt,
att jag är sämst av alla, som jag känner.
Jag är ej endast sämst bland mina vänner,
men sämst bland alla, som jag skänkt förakt.
När kommer dagen, då jag ung och stark
får hänryckt stiga fram och varmt försvara
det lilla stora jag förmått bevara
och offra livet för en helig sak?
XVIII.
Kring halva jorden jag letat har
en punkt, som jag vackrast fick kalla.
Så vackra voro de alla,
att ingen vackrare var.
