Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115
ENSAMHETENS TANKAR

Tag allt som är mitt och mitt kan bli,
men lämna min yppersta gåva
att kunna njuta och lova
där en annan går kallt förbi!

XIX.

Små barn, som leken klädda i vitt,
nu måste ni lämna lek och spratt.
Ja, stilla, små barn! Nu går var till sitt,
ty på sjön säger solv godnatt.

Små barn, vår framtid står med ett spring
snart mitt i er krets bland klara skratt.
Ja, sjungen, små barn, ja, sjungen i ring!
Min försvunna dag, godnatt!

XX.

Från lägerbålet i öknen
står röken i vindlös natt.
Den binder som sköraste spindeltråd
vår mörka jord vid en stjärna.
Var stilla! Ett buller, ett ord, ett rop,
och spindeltråden brister i hop.

Vår hemliga kärlek binder
mitt öde vid ditt med en tråd.
Var tyst, ty tråden brister i sär
vid bullret av människors röster.
Förtig de kyssar vi hemligt kysst!
Var tyst, tills du somnar från livet tyst!