Kring dörren kvinnorna myrten linda.
De sjunga, medan de sammanbinda
den långa slingan med purpurgarn:
»Må denna fest våra fäder gälla!»
Då svarar kören i templets cella:
»Av deras kärlek vi äro barn.»
XXIII
Kom, vänner, låt oss sätta
oss ned på landet i lugn
och vakta vår kakelugn
och gamla sagor berätta!
Ett bättre liv efter detta
törs ingen längre tro,
och därför låt oss bo
i fröjd med våra kära.
Det stora mörkret är nära.
XXIV.
Jag är för stolt att se en annan,
en skuldlös, sona
vad jag förbröt.
Jag är för mild att se på kristuspannan
den törnekrona,
som åt mig sig knöt.
Mitt livs bekymmer må i hjärtat gömmas.
Vad jag förbröt mot människor och djur
och vad jag bröt mot dig, natur,
det falle på mitt liv, mitt minne, som skall dömas!
