Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

XXV.

Hur lycklig den, hur full av ro,
som byggt sin själ en himmelsbro
på stadiga arkader
och redan från sin ungdoms dag
förmår och vill och vågar tro
på en barmhärtig fader.
O, kunde även jag!

Hans väsen skulle synas mig
en evig stjärna på min stig,
en vit seraf, en kvinna,
en mor, en älskarinna,
i vilkens knä jag finge ömt
mitt trötta huvud böja
och evigt sorglös dröja.
Men glada minnen, som jag gömt
ifrån mitt livs ruiner,
dem skulle sist jag strö en gång
för hennes fötter som ett fång
med pärlor och rubiner.

XXVI.

Snart har mitt korta liv försvunnit.
Vem ska jag bedja till, när på mitt örongått
jag somnar hän med sorgen att jag hunnit
så mycket ont och lågt, så litet gott?