lägna innanför varandra i berget bakom staden men igenfyllda och bortglömda i tidernas längd. I den första kammaren låg en penningsumma, i den andra en, som var dubbelt större, i den tredje kammaren en, som var dubbelt större än i den andra, och så vidare milvis in i berget.
Därefter stängde Abu Jussuf burspråkets lucka, putsade glödet på sin gurglande vattenpipa och försjönk i sitt arbete. När han först flera år senare en afton såg ut från burspråket, blev han förvånad. Tre av lättingarna, som förra gången sovo på ryggen, hade vänt sig om på magen, men de andra stodo på avstånd och strödde snyftande jord och aska i sitt hår. Den stora kvällsoln sträckte deras skuggor långt ut över öknen.
»Ack, Jussuf!» ropade den ena och drog upp den utkastade pappersrullen ur sin kaftan och rättade sina stora svarta glasögon, som hade skalmar av horn. »Jag, som var den slugaste, har lärt mig läsa för att explicera detta documentum och har läst mig så svagögd, att jag inte kan skilja ditt skägg från ditt ansikte.»
»Ack, Jussuf!» ropade den andra. »För att beräkna kamrarnas läge har jag, som hade bästa minnet, lärt mig matematik, mathesis pura, och jag har gjort mig rubbad. Tänk dig själv! Approximera bergets höjdlinje till 5,000 fot och kalla denna linje A B… Å Gud!»
