»Ack, Jussuf!» ropade den tredje och spottade på marken. »Jag, som var tölpaktigast men också starkast, har skött spettet och hackan och är nu alldeles krokryggig. I den yttersta kammaren, ser du, låg bara en kopparslant, i den andra dubbelt — alltså två kopparslantar och så hela vägen. Först efter tre års arbete hittade vi i dag i den tionde kammaren det första silvermyntet. Hvad! Är det lön för besväret det? Men hur hissnande stor måste ändå inte den innersta kammarens penninghög vara! Medvetandet härom lämnar oss ingen ro mera i livet. Jussuf, Jussuf! Varför lät du oss inte knäcka nötter i soln?»
Då vände Jussuf sig bort och grät.
Han stängde luckan igen.
Men jag, som stritt mina strider, vet,
att han lever på jorden än.
Han ropar sitt råd i stadens port
och i minsta nyckelhål.
Men den, som vill nå ett mål,
han tror sig på jakt och märker fort,
att bunden med en magisk tråd
han släpas efter sitt villebråd,
för trött att göra av vapen gagn,
för snärjd att slita sig fri.
Det mål han jagar slutar att bli
en skenande häst för hans vagn.
