Hoppa till innehållet

Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119
ENSAMHETENS TANKAR

Skall bönen tröstlös tystna på min tunga?
Skall jag i stum förtvivlan sluta mina dar?
Skall till naturens döva makt jag slunga
ett rop, som hemskt förklingar utan svar?

Nej, jag vill bedja, bedja till de mina.
Till människorna tyst men varmt jag bedja vill,
att de förlåta mina fel för sina.
Det är min samtid jag skall bedja till.