II.
De glada konstnärerna.
Ja, människorna, dessa bylten, som
vi se på torg och gata allt sen det begav sig,
att släktets första kjorteltanke kom,
ha både form och färg, om de klä av sig.
Jag spände upp en duk. Jag tog ett kol.
Modellen steg i jättefönstrets kalla
och blågrå ljus och lät sin klänning falla,
en naken skönhet, alla blickars mål.
Vi sutto runt omkring, en munter skara,
och genom fönstret, som var täckt med is,
ljöd åskan dov från Seinens Niagara
mångtusenstämmigt rykande Paris.
I ateljén var jag den yngste då.
Hur glad, hur lustig lever i mitt minne
den första veckan då som »le nouveau»
jag nöddes dansa rummet runt där inne
med en ofantlig frygisk luva på.
Vart artigt bedd att gå och köpa tvål
men lovad stryk, om bagatellen glömdes.
Fick be mig själv välkommen med en bål
men torrmynt se, hur den av andra tömdes.
Fick passa upp vår Baal, vår kamin,
som sken av kokes som en prelat av vin.
Jag fick, när sist man drog ur mina fickor
en liten stryksticksask i blått och gult,
