i timmar stava Sä-ker-hets-tänd-stickor
och dom, »att svenska lät förtvivlit fult».
Nu vann jag vänner och vad mer än så,
jag såg en dag min unga lycka rågas,
när över tröskeln slank en färsk nouveau,
och jag fick ro, i det att han fick plågas.
Vi voro glada såsom ystra gossar.
Säg, vilken målare är ej till reds
att genast driva glädjen till sin spets,
då bålen flammar och hans tobak blossar!
Det var en sorglös stämning i vår krets
som på en solig morgon när det snögat.
Vad stoj kring bordet på buvetten Stjärnan
bland dessa män, som lagt för fäfot hjärnan
och se sin hela vackra värld med ögat!
De se behagligt över penselskaften
den granna staden, damernas gestalt,
de höga handskarna, brokaden, taften;
och deras ögas glädje är dem allt.
Men deras hantverk kunde aldrig fylla
mitt sinne helt, hur med mitt kol jag stred.
Jag hade böcker hemma på min hylla.
Jag skönjde världen genom tryckarsvärta
och genom trasorna, som hängde ned
kring tiggarns bröst. Jag såg den evigt med
min kalla tanke och mitt varma hjärta.
Jag hörde tidens härskri genom skrålet.
Jag vred, jag knep mitt kolstift som i hopp
att få det glöda; och så drog det opp
— en fot, en häl! Då bröt jag sönder kolet.
