Hon tog ridikyln och reste sig tvärt.
»Nåväl, monseigneur, jag finner ej värt
att penningar mer genom fönstret vräka.
Låt göra mig spegeln!» Hon lyfte sin bleka
och nobla profil och gick kungligt ut.
Så kom där en morgon. I bäddens ro
sitt huvud den sovande drottningen gömde
och herdekalaser och baler glömde
— då spratt hon med ens ur sin sömn. Mån tro,
att örat hört miste, att bara hon drömde?
Hon gned sina ögon. Hon satte sig opp.
Det var dock ett sorl av röster, som lopp
från slottets gårdar, ett avlägset muller.
Det växte. Det kom som en åskbys buller.
Ur värmande täcket hon gjorde sig lös.
Den mjällvita foten på mattan rös.
Hon gned från rutan den kvillrande imman
och spejade ut i den tidiga timman.
På gården, där fordom hon endast sett
lakejer och pager och prinsar och grevar,
var trängsel av kvinnor med knutna nävar
och rakor och kvastar och käppar och spett.
Hon såg blott skepnad vid skepnad trängd
av skrattande, ropande, rasande kvinnor.
Hon såg ej längre en människomängd
men ett koppel hundar, en flock varginnor.
I blåsten fladdrade trasiga schalar
som fanor av lump, och i dagningen ljöd
från vägar och uppe från trappor och salar
ur tusen vrålande munnar: »Bröd!»
9. — Heidenstam, Vallfart.
